Inlägget "När kroppen mår bra" kan vara svårt att ta till sig för de flesta som läser min blogg. Många kan antagligen inte ens föreställa sig att de själva någonsin skulle kunna befinna sig på den balanserade nivån. Som sagt så är jag ett levande bevis på att möjligheten finns.  Dock är det fortfarande ett faktum att det är svårt för många att kunna lyssna på sin kropp. Inte bara för att man inte kan tolka signalerna som kroppen sänder ut, utan även för att kroppen ibland inte fungerar riktigt som den ska.

Det är väldigt olika. Vissa får det efter en lång tid av självsvält, andra får det snabbt, andra händer det inte alls. Det jag framför allt talar om just nu är bristen på hungerskänslor. Så hade jag det i flera år och naturligtvis tyckte jag att det var hur bra som helst. Jag saknade hungerskänslor under en sådan lång period att jag inte ens kunde komma ihåg någon gång jag var hungrig. När folk runt omkring mig gick med kurrande magar, ett ilsket humör eller var trötta och hängiga för att det var 4-5h sedan de åt så var jag mig fortfarande (veterligen) opåverkad. Jag kunde inte relatera det minsta till deras känsla av hunger. Vissa kommer aldrig att tappa sina hungerskänslor. Var glad för det. Aptiten kan man tappa och det kanske är så det börjar. Men man måste vara vaksam. Förlorar man sina hungerskänslor är det ett av många tecken på att kroppen har tagit skada. Jag vet att de flesta av er ser/skulle se det som en bonus, men det är det inte. Det dröjde fortfarande några år efter mitt fysiska tillfrisknande innan jag fick tillbaka mina hungerskänslor. Poängen är att man måste lura sig själv, tvinga i sig mat på fast tider (trots att man inte är hungrig) bara för att man ska bli en väl fungerande människa igen. Jag vet. Maten kan vara läskig, äcklig, smutsig. Men egentligen är den hur god, underbar och nyttig som helst!

Ibland har jag varit så "dum" (vet inte riktigt om det är medvetet eller omedvetet) efter mitt fysiska tillfrisknande att jag har fått för mig att jag borde nog gå ner i vikt. Detta har resulterat i försök till bantning. Det går någon vecka och allt är frid och fröjd. Men sedan upptäcker jag hur det blir svårare att följa bantningskuren. Inte att jag äter för mycket, utan det att jag helt plötsligt inte kan äta det jag har satt upp att äta. Så snabbt gick det att vara tillbaka! Hungerskänslorna var redan borta fast att det tog så lång tid att få de tillbaka! Tidigare såg jag det som sagt bara som något positivt och det tror jag är väldigt lätt att man gör. Men denna gången visste jag bättre. Även om det tidigare varit något som jag personligen tolkat som positivt så visste jag att bristen på hungerskänslor var ett tecken på att det var något fel i min kropp. I det långa loppet visste jag att det skulle resultera i att jag skulle må dåligt i mig själv, min självkänsla och allting. När man är i ett sådant läge måste man äta sig ur det. Gärna kanske lägga in lite mer fett och socker i kosten bara för att locka fram sötsuget.

Jag vet att detta inlägget kan låta galet för er. Men det är faktiskt riktigt vettigt. Och en dag kommer ni förhoppningsvis se det också.

Mina tankar går ut till er alla som kämpar mot sjukdomen varje dag! <3