Alfa?
"Dagligen var mitt liv kantrat med rädsla och skräck för mig själv och allt runt omkring. Allting är så rörigt och ostrukturerat. Jag försöker hela tiden att skriva ner mina tankar, men måste genast radera bort orden så att papperet åter blir blankt. Mitt liv följer ingen röd tråd, jag har ingen som helst uppfattning om tid. Det är det problemet måste vara. Dagar och nätter som suddas ut, gränser för hur ett dygn ser ut – otydliga. Om tiden inte existerar är det då möjligt att på något sätt sammanställa saker i en kronologisk följd? Det tycks mig inte så. Hur denna historia om mig ska börja vet jag inte. Det måste ha funnits en början på något ställe. Jag borde kunna komma ihåg. Men det gör jag inte. Antagligen kommer jag aldrig veta vad det var som satte igång det hela, för jag var uppenbarligen inte närvarande. Jag befann mig någon annanstans när mitt liv började bli värdelöst. Vad hände? Jag skrek, flydde, ropade på hjälp tills hjärtat dunkade så högt i mitt huvud att jag trodde ögonen skulle trängas ut. Varför kunde ingen se kaoset som rev inom mig?”
Än idag vet jag inte säkert vilka faktorer som satte igång detta destruktiva beteende hos mig. Det känns som om det smög sig på, låg i ett oväntat bakhåll. Jag börjar ändå få ihop pusselbitarna delvist. För mig är det viktigt att jag får ihop hela bilden och kan se den klart.
Kommer du ihåg hur/varför du träffade Ana?
Än idag vet jag inte säkert vilka faktorer som satte igång detta destruktiva beteende hos mig. Det känns som om det smög sig på, låg i ett oväntat bakhåll. Jag börjar ändå få ihop pusselbitarna delvist. För mig är det viktigt att jag får ihop hela bilden och kan se den klart.
Kommer du ihåg hur/varför du träffade Ana?
Kommentarer
Postat av: Anna
hej,
har läst igenom din blogg. du skriver himla bra - känner igen mig i mycket av det du skriver. min anorexi började när jag var runt 17. allt omkring mig rasade och för att hålla ihop vände jag mig till maten. sen var jag fast - har aldrig känt mig så jäkla bra på något som på anorexin och nu har det blivit en identitet som jag inte kan släppa. har åkt in och ut på psykriatriska avdelningar och nu, sen lite mer än 1 år tillbaka, går jag på en ätstörningsenhet. håller gärna kontakt med dig!
Kram
Postat av: angelice
Kanske för att du inte hade ett direkt mål med livet och försökte fylla upp tomrummet genom att hitta något att sträva efter, en identitet?
För mig var det en av många saker jag ville genomföra för att vara bäst - i alla kategorier.
kram
Trackback
