Man är inte sin sjukdom. Tillåt inte dig själv eller någon annan att "sätta en diagnos" på dig. Ibland kan förvirringen ta överhand. Folk missar det väsentliga. Dem missar människan. Och det är alltid en förlust. Det är en förlust för dig som individ, för samhället i stort och för världen. Det är svårt att inte identifiera sig med sin sjukdom - speciellt när människor gör allt för att du ska passa in i deras kognitiva scheman. Kom ihåg vem du är och låt inte diagnosens makt ta överhand och forma dig till någonting du inte är. Du är du. Sjukdomen är ett väsen för sig själv och den kan du bli fri från. Du kan ha en identitet utan sjukdomen.






Ps. Med att inte låta någon sätta en diagnos på dig, menar jag inte att man ska vara rädd för att få professionell hjälp. Jag menar bara att man inte ska låta diagnosen bestämma sin identitet. Ds.

Att tala om ätstörningar har jag inget problem med. Inte att prata om mitt förflutna heller. Men när det kommer till den här bloggen är jag tystare. Jag oroar mig för hur mina ord kommer att tolkas. Det är så enormt viktigt att våga tala om ätstörningar både för att hindra utvecklingen av ÄS samt att stödja personer som lider av sjukdomen. Ibland vill man bara gå in på djupet och skildra känslor och tankar som färgas av sjukdomen - men jag vågar inte riktigt. Jag är rädd för att det ska kunna tjäna som inspiration istället för insikt bland utomstående. Visst vill jag prata om alla lögner och knep som jag har haft för mig. Jag skulle vilja just för att kanske någon annan skulle kunna snappa upp det hos någon annan och uppmärksamma att det är fel. Dock tror jag att den här bloggen får klara sig utan den typen av ämnen. Den här bloggen ska fungera som ett stöd, inte ge inspiration och näring till ÄS. Detta är en NO proana. Den kommer aldrig att innehålla någon thinspiration och den kommer aldrig att ge tips på hur man är "sin" ÄS "trogen".

Det är viktigt att tala öppet om ÄS för i tystnad och ensamhet så tillåter vi sjukdomen att härja fritt, att klassificeras som något tabubelagt. Och det är inte den rätta vägen heller. Som med så mycket annat så handlar det nog slutligen om balans.

Kan man bli frisk från en ätstörning utan att faktiskt vilja det? Vad som är det sanna svaret på den här frågan vet jag inte. Jag kan bara försöka komma fram till vad min åsikt är. Känns som en fråga man kan diskutera väldigt länge. Viljan är något som klassificieras som den mentala kapaciteten som gör att man utövar medveten kontroll över sina tankar och handlingar. Vilja i sig handlar således om att göra något medvetet. Är det möjligt att bli fri från en ätstörning på en omedveten nivå eller kanske till och med genom tvång?

Personligen känner jag att det optimala är om viljan finns där. Jag tror att viljan kan vara en av de starkaste krafter som finns. Men sedan frågar jag mig själv om det verkligen finns någon människa med en ätstörning som inte befinner sig i delvis splittring - den här dualismen mellan att vilja bli fri men samtidigt inte och kanske även att inte ens våga. Den här känslan av att man inte vill dö, man vill bara upphöra att existera. Men om det finns någon därute som aldrig har känt den splittringen så hör gärna av er. Vore intressant att veta.

När jag själv kom ur det hela var det mycket som hängde på viljan. Jag var livrädd att lämna Ana eftersom det var det enda jag kände till. Samtidigt insåg jag dock att jag inte kunde fortsätta som jag gjorde utan att gå under. Jag började försöka få fram en bild av hur jag skulle vilja att mitt liv såg ut (den biten var svår - ett liv utan Ana... Hur svårt kan inte det vara att föreställa sig?). Detta var en process som tog lång tid, mycket dagboksskrivande och långa listor med delmål. Tillslut fick jag mig en bild av det och försökte komma fram till vad jag måste göra för att nå målen. Om inte viljan hade funnits där hade jag nog inte klarat det. För de sakerna jag var tvungen att göra krävde mycket av mig... De krävde att jag både fick gå tillbaka och möta mitt förflutna och genom det så småningom erkänna en möjlig framtid. Men det är ännu en sak. Vilja hör för mig ihop med att kunna välja. Och när man är som djupast i en sjukdom så ser man ofta inte att det existerar några valmöjligheter. Och om man ändå inte kan välja - varför vilja?

Om man står där utan viljan att förändras... Naturligtvis blir det svårt att ta sig ur något då. Man kämpar istället för att stanna kvar i sitt destruktiva beteende (men som man själv för tillfället tycker är precis vad man förtjänar). Detta betyder inte att det inte finns möjlighet att förändras, men yttre påverkan är en viktig faktor i det hela. Även tvångsvård kan vara ett alternativ om det kan hjälpa en att tillslut se valmöjligheterna och således att man kan finna styrka och att vilja bli fri.

Kan man bli fri omedvetet? Utan något aktivt val? Det bara "råkar" hända på grund av en massa yttre sammanfallande faktorer? Det låter osannolikt. Men många av oss "faller in" i en ätstörningsproblematik utan att riktigt märka när det hände. Kanske kan man falla ut?

Så, tror jag att det går att bli frisk utan viljan? Nej, det tror jag inte. Men jag tror på möjligheten att få viljan att växa fram eller förändras.

Vad är din åsikt? Kan man bli frisk utan att vilja det?

Dagens rubrik är ett citat från en av läsarna till denna blogg. Det citatet fånger så mycket av den ambivalenta (splittrade, tvådelade) relationen till mat. Det är också detta som verkligen bygger upp samt etablerar ångesten till mat. Det som laddar oss med illamående mot vårt eget jag för att vi inte kan kontrollera oss eller för att vi aldrig kan kontrollera oss tillräckligt.

Den här ångesten som många av oss känner för mat är ihärdig. Ofta av den självklara anledningen att mat faktiskt är en sådan viktigt grundsten i vårt liv. Hur mycket vi än anstränger oss för att må bättre så möter vi oftast maten på en daglig basis. Faktum är att vi behöver den för att överleva. Även om vi känner att vi besudlar kroppen genom att förtära föda så tillför vi egentligen kroppen byggnadsstenar. Men vi känner oss bättre, renare, starkare, lite bättre än alla andra om vi bara klarar av att inte äta. Känslan av oövervinnerlighet som håller i sig ett litet tag. Men det är verkligen en betoning på lite. Hur "bra" vi i våra "ätstörningstankar" än gör ifrån oss så kommer det aldrig vara tillräckligt bra för Ana eller Mia eller vad som nu följer oss i vår vardag. Sjukdomen, den där andra som på något sätt tagit boning inom oss, tänker inte ge sig. Den vill inte att vi ska överleva - trots alla löften.

Vi skaffar oss ett mönster, ett sätt, något som vi är vana vid. Fast att vi är livrädda varenda sekund av våra liv så finner vi möjlighet till liv bortom Ana ännu mer skrämmande! Vi har funnit en trygghet i vårt beteende, i vår rädsla. Det är det här vi kan. Inte kan vi väl lämna detta? Vem är jag utan Ana (eller Mia, eller ngt annat liknande).

Hur skrämmade dessa frågor än är så är det dessa som är det intressanta. Det är dessa frågorna som faktiskt gör det värt att leva! Vem är jag? Den existentiella fråga som har funnits så länge människan har funnits. Frågan skrämmer oss alla. Men det bästa är faktiskt att vi varje dag ska få leta efter svaret. För vi människor lever i förändringen. Vi är förändringen.

Många av oss vet inte varför vi fick vår ångest för mat. Det enda vi vet är att det antagligen är en ångest som vi har fört över från något annat ohanterligt och projicerat på något mer lättkontrollerat - som till exempel mat. Vissa av oss lyckas kämpa oss ut från sjukdomen, andra är på väg att komma ifrån sjukdomen utan att veta hur det har gått till. Oavsett om början till förändring varit medveten eller omedveten så är den mycket skrämmande. Det är något vi inte är vana vid, något otryggt. När jag själv började min snåriga väg ut från Ana-labyrinten ville jag hellre dö. Något hade hänt. Det fanns tillfällen som jag vräkte i mig av all den olovliga maten som fanns runtomkring mig. Jag hetsåt. Jag hetsåt och grät samtidigt och kunde inte andas tills jag kände att jag ville spy. Men jag kunde inte. Antagligen var en del av min räddning att jag inte utvecklade den formen av kompensatoriskt beteende. Tro det eller ej. Men hetsätning är något som faktiskt är normalt förekommande strax före ett tillfrisknande. Kroppen skriker efter mat hela tiden då den faktiskt har levt på svältnivå. Den försöker rädda sig själv. En skrämmande och förvirrande tid som går emot allt det man har tvingat på sig själv så länge.

Hitta någon att tala med om dessa känslor som uppkommer kring dessa situationerna. Att dränka ångesten i mat är naturligtvis inte en lösning i sig. Ett tips kan vara att man efter eller innan hetsätningstillfället skriver ner vad för typer av känslor, tankar eller händelser som kan ha triggat ångesten. Efter ett tag kanske man hittar ett mönster i det hela. Då finns det kanske något att ta på, en utgångspunkt och då kan man börja arbeta med sig själv.


Hoppas att detta halvt förvirrade blogginlägg kan fungera som stöd till någon där ute.
Ta hand om dig!

Ja, nu har snart första dagen av 2010 passerat. Ett helt nytt år då möjligheterna av förändring har sin "klimax". Det är i alla fall så de flesta väljer att se på det hela. Det är därför alla nyårslöften ges för att kanske rätt snabbt brytas. Jag är inte emot den typen av löften. Det är snarare så att det enda löftet jag tycker är värt att försöka hålla är att "jag ska försöka få ut det bästa möjliga från varje dag som kommer". För visst handlar det egentligen inte om att det är ett nytt år som ger oss möjligheten att förnya oss? Det är ju vi själva! Och den makten till förändring finns i varje dag, varje timme, minut eller sekund. När som helst kan vi välja att förändra livet till något mer positivt och ljust. Det är rätt skrämmande att komma till den insikten att man har så mycket makt över sitt eget liv. Dock anser jag det vara något positivt. Först när man inser sin egen makt kan man orka ta sig ur den labyrint av förvirring som ibland skapas hos oss.

Varje dag ska jag försöka göra något nytt i mitt liv. Det behöver inte vara en stor sak. Bara något som bryter mitt vanemönster lite. Jag tror på att det gör att man kan få ett rikare liv. Det kan kanske handla om att måla något, tala med en ny människa, ta egen tid som man kan slappna av på, prova en ny aktivitet eller något annat. Det kan vara att idag väger jag mig inte - jag är bra ändå! Eller att jag faktiskt kan äta den där maten eller godsaken utan att få dåligt samvete. Kanske dröjer det lång tid innan vi klarar av att komma så långt. Men om vi tar en dag i taget, med lite förändring varje dag, så kan vi nå dit.

Jag tror på kraften av förändring. Vad tror du på?

Det är väldigt roligt att se att det redan är så många som har vågat att skriva mail :) Det finns dock en sak som jag har fått många frågor om och som jag tycker är väsentligt att reda ut på en gång - frågor om vikt. Lika bra att jag gör klart det en gång för alla. Nej, jag kommer aldrig berätta vad jag väger eller vad jag har vägt som minst. Anledningen till att jag vägrar är egentligen självklar. Besattheten över siffrorna på vågen. Hur de kan komma att betyda så mycket. Hur man söker efter en referenspunkt, något/någon att jämföra sig med. Jag vägrar uppmuntra till maktspelet som sker mellan individen och de siffrorna. Jag stödjer det inte alls! Däremot skulle jag vilja utmana er som läser denna bloggen. Jag har nu inte vägt mig själv på över tre månader. För några år sedan vägde jag mig flera gånger om dagen och varje gram innebar nästan alltid en panikkänsla.

Vågar du att utmana dig själv idag? Vägra att väga dig själv idag. Prova. Bara en enda dag att släppa siffrorna.
Jag vet att du kan klara det! :) Hör av dig och berätta hur det gick och vilka känslor du har kring det hela.

Det var ett tag sedan jag skrev här senast. Jag ber om ursäkt för det. Antagligen så har ingen märkt att jag har varit borta, men ändå... Har av personliga anledningar inte haft möjlighet att skriva.

Var det någon annan som såg den dokumentären nyss om flickan som vid åtta års ålder fastnade i anorexia? Jag blev rätt chockad. Jag har en vän till familjen som, när hon var tio, började prata om att hon borde banta. Då kramade jag om hennes späda kropp och kände mig alldeles uppgiven. Hur långt ner i åldrarna måste människor lära sig att hantera det mörker som kommer med Ana och andra ätstörningar? Är ingenting heligt? Min ätstörning började när jag var 13. Jag var fortfarande för ung för att förstå vad som hände. Att yngre barn ska vara med om detta gör mig rädd. Jag började gråta redan i början av dokumentären... En slags panik-känsla av att jag inte skulle överleva om jag i framtiden skulle få ett barn som hamnade i klorna på en så kraftfull sjukdom. Hur kan man hantera det som mamma? Kommer mitt beteende vara till skada för mitt framtida barn och leda till att att hon/han "smittas" av sin miljö, eller sitter sjukdomen gömd i mina gener? Min mamma hanterade inte min sjukdom bra. Hon upptäckte det inte (i alla fall inte som jag fick veta) förrän jag redan var två år in i sjukdomen. Då fick jag en utskällning för att jag fick henne att framstå som en dålig mamma. Jag har i många år efter det hyst agg mot henne då jag fann hennes beteende oförlåtligt. Nu på senare tid ser jag det inte på samma sätt. Naturligtvis var det ett felaktigt tillvägagångssätt. Naturligtvis var det varken rätt eller kärleksfullt. Men nog var det väl trots allt en mänsklig reaktion? Visst borde man som mamma bli rädd, hamna i chock och, som brukligt när man hamnar i chock, säga eller bete sig på ett sätt som inte överenstämmer med det beteende som situationen efterlyser? Hur relationen med ens föräldrar eller familj än ser ut så måste vi acceptera att de är människor. De kan göra fel. Vi önskar att de inte gjorde det. Att de var perfekta. Men vem är det?

"Dagligen var mitt liv kantrat med rädsla och skräck för mig själv och allt runt omkring. Allting är så rörigt och ostrukturerat. Jag försöker hela tiden att skriva ner mina tankar, men måste genast radera bort orden så att papperet åter blir blankt. Mitt liv följer ingen röd tråd, jag har ingen som helst uppfattning om tid. Det är det problemet måste vara. Dagar och nätter som suddas ut, gränser för hur ett dygn ser ut – otydliga. Om tiden inte existerar är det då möjligt att på något sätt sammanställa saker i en kronologisk följd? Det tycks mig inte så. Hur denna historia om mig ska börja vet jag inte. Det måste ha funnits en början på något ställe. Jag borde kunna komma ihåg. Men det gör jag inte. Antagligen kommer jag aldrig veta vad det var som satte igång det hela, för jag var uppenbarligen inte närvarande. Jag befann mig någon annanstans när mitt liv började bli värdelöst. Vad hände? Jag skrek, flydde, ropade på hjälp tills hjärtat dunkade så högt i mitt huvud att jag trodde ögonen skulle trängas ut. Varför kunde ingen se kaoset som rev inom mig?”

Än idag vet jag inte säkert vilka faktorer som satte igång detta destruktiva beteende hos mig. Det känns som om det smög sig på, låg i ett oväntat bakhåll. Jag börjar ändå få ihop pusselbitarna delvist. För mig är det viktigt att jag får ihop hela bilden och kan se den klart.

Kommer du ihåg hur/varför du träffade Ana?

Idag har jag en av de där dagarna igen. Dock inte alls på samma mörka sätt som de en gång brukade vara. Men idag vill jag inte äta. Jag har många sådana dagar. Då maten känns allt för skrämmande och jag känner att jag vore en renare och bättre människa om jag bara kunde visa viljestyrka till att låta bli att äta. Mitt förstånd säger mig dock att jag är svag om jag ger vika för Ana. Speciellt nu när jag har kommit så långt. Jag vet alldeles för mycket om nutrition och näringslära, för mycket om hur kroppen fungerar för att låta henne komma in i mitt liv igen. Eller, skyddar mina kunskaper verkligen? Jag kommer ihåg känslan av att vara oövervinnerlig. Att känna att jag kunde kontrollera allt, att jag var lätt som en fjäder. Idag vill jag inte äta. Varje dag är en kamp. Varje dag försöker jag påminna mig själv om att jag duger. Att jag måste ha kvar balansen i mitt liv. Jag har kämpat mig fram till att på regelbundna tider äta, ca tre till fem mindre mål om dagen. Jag har kämpat mig fram till att ha en "normal" inställning till träning. Jag behöver inte längre svimma eller spy för att vara nöjd med mig själv. En gång i tiden kunde jag aldrig se att jag skulle kunna leva den här typen av liv. Jag såg bara en utväg - Döden. Nu har jag funnit livet och jag är förvånad över min egna livsglädje. Livet är vackert. Och jag kan inte längre förstå hur jag en gång ville mista det...