Idag har jag en av de där dagarna igen. Dock inte alls på samma mörka sätt som de en gång brukade vara. Men idag vill jag inte äta. Jag har många sådana dagar. Då maten känns allt för skrämmande och jag känner att jag vore en renare och bättre människa om jag bara kunde visa viljestyrka till att låta bli att äta. Mitt förstånd säger mig dock att jag är svag om jag ger vika för Ana. Speciellt nu när jag har kommit så långt. Jag vet alldeles för mycket om nutrition och näringslära, för mycket om hur kroppen fungerar för att låta henne komma in i mitt liv igen. Eller, skyddar mina kunskaper verkligen? Jag kommer ihåg känslan av att vara oövervinnerlig. Att känna att jag kunde kontrollera allt, att jag var lätt som en fjäder. Idag vill jag inte äta. Varje dag är en kamp. Varje dag försöker jag påminna mig själv om att jag duger. Att jag måste ha kvar balansen i mitt liv. Jag har kämpat mig fram till att på regelbundna tider äta, ca tre till fem mindre mål om dagen. Jag har kämpat mig fram till att ha en "normal" inställning till träning. Jag behöver inte längre svimma eller spy för att vara nöjd med mig själv. En gång i tiden kunde jag aldrig se att jag skulle kunna leva den här typen av liv. Jag såg bara en utväg - Döden. Nu har jag funnit livet och jag är förvånad över min egna livsglädje. Livet är vackert. Och jag kan inte längre förstå hur jag en gång ville mista det...