Personligen måste jag erkänna att jag står fast i min övertygelse om att vi aldrig kan känna oss själva. Än mindre någon annan. Jag tror på människans inneboende förändring utan att för den skull förneka en grundkärna som är "jag". Ingen direkt själ utan en samling av minnen, erfarenheter, arv och mycket annat. Vi bildar en kontenta, men vilken del som erhåller störst majoritet varierar beroende på tid och situation.

Idag är jag en rätt balanserad människa (även om jag fortfarande har dagar som är mörkare). Jag önskar ingen annan människa att någonsin gå igenom den mardröm som jag själv har befunnit mig i. Trots detta är jag glad för den erfarenhet som anorexin har gett mig. En gång var Ana min enda vän. Den enda som jag kunde känna förtröstan i. Men hur nära vi än stod så var vi verkligen inte samma person. Och innerst inne önskade hon livet ur mig.

Allt eftersom denna bloggen fortgår så kommer jag att dela med mig mer och mer av vem jag är och mer om min relation till ana. Men allt börjar någonstans.

Jag hoppas att detta ska kunna bli något av ett forum som kan fungera som stöd för oss som lever med Ana - direkt eller indirekt. Snälla, dela med er av er erfarenhet. Jag lyssnar alltid.