Fixade ett mailkonto idag :) Så nu blir jag ännu mer tillgänglig. Blir kanske lite lättare att vara anonym om man nu känner för att vara det. Ibland kan anonymitet vara så befriande. Mailen är [email protected]. Ni kan skriva där om ni har några frågor eller funderingar, om ni känner att ni behöver stöd, bara prata allmänt om er dag eller om ni vill påminna mig om att uppdatera min blogg oftare :) Ni kan även adda mig på msn om ni vill. Som vanligt så svarar jag alltid. Jag tror på att, även om det kan vara väldigt jobbigt, så är det viktigt att man ibland får en chans att prata av sig - och att man mår bra av att veta att det finns någon som vill lyssna. 

Detta är för de människor som inte tycks förstå. Ätstörningar är inget man väljer att skaffa! Det är inte för att man önskar bli smal som en supermodell. Det handlar om något annat... Och det är något som är mycket mörkt, skrämmande och fruktansvärt ensamt. Innerst inne så handlar det aldrig om vikten på vågen, det är bara ett beteende som ger uttryck för något annat. Tänk efter en eller två gånger innan ni säger nåt om något som är alldeles för komplicerat för er att förstå.

 

 

Hur många snubblade in på denna bloggen genom en sökmotor som till exempel google.se i förhoppningen att finna lite härlig thinspo? Jag kommer att göra er besviken. Inga goda råd, inga smalbilder. Fenomenet thinspiration är totalt nytt för mig. Snubblade in på det (av ett misstag?) för något år sedan. Då var jag redan beräknad som "frisk" från Ana. Men det är som att vara alkolist. Så det gäller att försöka hålla sig som en "nykter" anorektiker. Hur som helst. Jag var fascinerad över att upptäcka ett stöd mot det andra hållet, något som vill hålla en stark och trogen mot Ana. De kommentarerna och bloggarna som skriver om deras rädsla, ensamhet och hur de känner att de sviker Ana - det var skrämmande. Mest för att jag först då upptäckte hur likt tankemönstret är hos oss med Ana. Jag lärde mig att jag inte var ensam. En god lärdom. Dock var det inte det enda som vi hade gemensamt. Ana tycks ha en viss egenskap om att känna sig utvalda. Vi blir rädda att förlora oss själva, sluta vara speciella, bli som alla andra om vi inte har kvar Ana. Thinspiration uppmuntrar till detta romantiska tänkade kring anorexi och andra ätstörningar. Kommer med tips hur man ska stanna kvar, hur man ska bli Anas bästa vän.

Ana gör INGENTING bättre! Är det värt all smärta? Jag vet hur känslan av att vara värdelös tar över. Hur man inte förtjänar kärlek. Men det gör du. DU är vacker. DU är underbar. DU är fantastisk. Varför låter du det riva sönder dig inuti?

Personligen måste jag erkänna att jag står fast i min övertygelse om att vi aldrig kan känna oss själva. Än mindre någon annan. Jag tror på människans inneboende förändring utan att för den skull förneka en grundkärna som är "jag". Ingen direkt själ utan en samling av minnen, erfarenheter, arv och mycket annat. Vi bildar en kontenta, men vilken del som erhåller störst majoritet varierar beroende på tid och situation.

Idag är jag en rätt balanserad människa (även om jag fortfarande har dagar som är mörkare). Jag önskar ingen annan människa att någonsin gå igenom den mardröm som jag själv har befunnit mig i. Trots detta är jag glad för den erfarenhet som anorexin har gett mig. En gång var Ana min enda vän. Den enda som jag kunde känna förtröstan i. Men hur nära vi än stod så var vi verkligen inte samma person. Och innerst inne önskade hon livet ur mig.

Allt eftersom denna bloggen fortgår så kommer jag att dela med mig mer och mer av vem jag är och mer om min relation till ana. Men allt börjar någonstans.

Jag hoppas att detta ska kunna bli något av ett forum som kan fungera som stöd för oss som lever med Ana - direkt eller indirekt. Snälla, dela med er av er erfarenhet. Jag lyssnar alltid.