Att tala om ätstörningar har jag inget problem med. Inte att prata om mitt förflutna heller. Men när det kommer till den här bloggen är jag tystare. Jag oroar mig för hur mina ord kommer att tolkas. Det är så enormt viktigt att våga tala om ätstörningar både för att hindra utvecklingen av ÄS samt att stödja personer som lider av sjukdomen. Ibland vill man bara gå in på djupet och skildra känslor och tankar som färgas av sjukdomen - men jag vågar inte riktigt. Jag är rädd för att det ska kunna tjäna som inspiration istället för insikt bland utomstående. Visst vill jag prata om alla lögner och knep som jag har haft för mig. Jag skulle vilja just för att kanske någon annan skulle kunna snappa upp det hos någon annan och uppmärksamma att det är fel. Dock tror jag att den här bloggen får klara sig utan den typen av ämnen. Den här bloggen ska fungera som ett stöd, inte ge inspiration och näring till ÄS. Detta är en NO proana. Den kommer aldrig att innehålla någon thinspiration och den kommer aldrig att ge tips på hur man är "sin" ÄS "trogen".

Det är viktigt att tala öppet om ÄS för i tystnad och ensamhet så tillåter vi sjukdomen att härja fritt, att klassificeras som något tabubelagt. Och det är inte den rätta vägen heller. Som med så mycket annat så handlar det nog slutligen om balans.