Att uppmärksamma signaler & att vara där
När man oroar sig för någon är det viktigt att man tar upp detta med personen ifråga. Men gå varsamt fram så att inte personen känner sig hotad. Finns risk att man får en negativ effekt ändå på detta samtal - men ta det inte personligt. Visa istället ofta att du bryr dig, men haka inte upp dig på maten och träningen. Visa att du finns där oavsett vad personen vill prata om. Var alltid så ärlig du kan mot personen i fråga men lär dig också att skilja på personen och sjukdomen. Det är inte hans/hennes fel att han/hon är sjuk.
Det är viktigt att du själv inte försöker ta en terapeutisk roll i det hela. Forsätt att vara familj eller vän. Er relation kommer antagligen försämras om du tar på dig en roll som du inte kan leva upp till. Försök istället skaffa professionell hjälp (förslagsvis KBT) där det finns möjlighet för personen med ätstörning att själv utforma den hjälp som han/hon anser sig behöva. Våra behov är olika.
Lycka till!
bra skrivet! :)
Efter att ha skrivit det ord som närmast förklarar mig och mitt liv just nu i sökfältet så hamnade jag här på din blogg. Ordet är "Matångest" och alla kan vi väl relatera till det, vissa mer vissa mindre. Jag kan det mer...
Har varit"matstörd" så länge jag kan minnas. När jag var 13 började jag medvetet banta, när jag 14 var jag träningsnarkoman och när jag var 15 var jag fullt utvecklad anorektiker med allt vad det innebär.
Jag är snygg, faktiskt, har fint hår, rak näsa och fylliga läppa. Jag har ett brett leende som jag ofta nyttjar och en personlighet som beskrivs som sprudlande- om utseendet vore det perfekta mätinstrumentet.
Jag är 30 år idag och egentligen "frisk" sedan många år tillbaka. Frisk i den mening att jag ser frisk ut och beter mig inför andra på ett fullt normalt sätt men inombords har jag nog aldrig varit sjukare. Eller, jo- man glömmer lätt när man förstörde mammas mat för att slippa äta eller sprang 150 varv hemma i huset för att träningen blev inställd och ångesten tryckte på, men helt frisk det har jag nog aldrig varit.
Ikväll är ångesten också stor och jag dränker den i mat. Denna älskade, hatade mat....
Jag famlar lite här. Har varken någon fråga eller något vettigt att skriva ville bara höras någonstans av någon som förstår.
Finns det det? Finns det någon som förstår?
Mvh
väldigt bra skriver, håller med till fullo. känner dock igen mig väldigt mycket.....bra skrivet i vilket fall, de är inte lätt att vara anhörig heller, ibland känner jag mig som världens sämsta dotter, syster, kompis, elev osv....
