Att uppmärksamma signaler & att vara där
Som jag redan har nämnt vid tidigare tillfällen så kan en ätstörning ta sig väldigt olika uttryck. En sak som dock stämmer för vilken sjukdom det än handlar om och är att det är lättare att hantera den ju snabbare man upptäcker den. Så var vaksam på de små förändringarna som kan ske hos någon anhörig. Speciellt om någon i ens närhet börjar ändra sitt mat- eller träningsmönster så kan det vara något man bör uppmärksamma. Exempel på det är om man börjar utesluta något från kosten som t.ex. socker eller fett.
När man oroar sig för någon är det viktigt att man tar upp detta med personen ifråga. Men gå varsamt fram så att inte personen känner sig hotad. Finns risk att man får en negativ effekt ändå på detta samtal - men ta det inte personligt. Visa istället ofta att du bryr dig, men haka inte upp dig på maten och träningen. Visa att du finns där oavsett vad personen vill prata om. Var alltid så ärlig du kan mot personen i fråga men lär dig också att skilja på personen och sjukdomen. Det är inte hans/hennes fel att han/hon är sjuk.
Det är viktigt att du själv inte försöker ta en terapeutisk roll i det hela. Forsätt att vara familj eller vän. Er relation kommer antagligen försämras om du tar på dig en roll som du inte kan leva upp till. Försök istället skaffa professionell hjälp (förslagsvis KBT) där det finns möjlighet för personen med ätstörning att själv utforma den hjälp som han/hon anser sig behöva. Våra behov är olika.
Lycka till!
Till er som står bredvid
Ni som är familj & vänner till någon med ätstörning står inte i en lätt position. Det mest skrämmande är att det faktiskt är en rätt stor risk att man känner någon som lider av en ätstörning. Hur många det egentligen finns är oklart. Enligt föreningen anorexi/bulimi kontakt uppgår siffran till 300 000 personer som lider av en allvarlig ätstörning. Det går dock att anta att mörkertalet är stort då det är en sjukdom som gärna gömmer sig så gott det går. Man kan utgå ifrån att det bara är cirka 10 % av alla med ätstörning som får en diagnos och behandling (web4health.info).
När jag fick min ätstörning visste jag inte ens om att sjukdomen existerade. Det var faktiskt först när jag redan hade börjat att tillfriskna som jag ramlade över begreppet. Fortfarande idag är samhället dåligt på att informera om ätstörningar (ÄS). Det har dock blivit en förbättring med mer litteratur och fler dokumentärer på tv. Tips på en bra dokumentär är "Starving for perfection" (THS INV). Fokus har även flyttats en aning från medias påverkning. Jag tycker att det är positivt, för även om media kan vara en bidragande faktor så är den i många fall inte den utlösande (enligt mina egna erfarenheter) även om det säkert kan vara så för vissa. Ofta bottnar det i något annat.
Det finns många olika typer av ÄS. I grunden såsom hur tankesättet, känslorna och självkänslan är så är de väldigt lika varandra. De kan dock ta sig lite olika former och vissa är svårare att upptäcka än andra. ÄS är alltid ohälsosamt och leder i många fall till död. Jag nämnar bara några av de lite hastigt (det är mycket mer komplicerat än vad jag nämner här) och det är viktigt att komma ihåg att beteendemönstret kan skiljas åt inom en och samma ÄS (exempel så kan man vara överempatisk eller till synes ha avsaknad på empati osv.)
Den jag personligen har mest erfarenhet av är anorexia. Vilket i princip går ut på självsvält och att man således gör sitt bästa för att undvika att äta.
Bulimi: Ofta svårare att upptäcka eftersom det inte syns lika tydligt på kroppen som hos någon som har anorexi. Handlar om hetsätning och att sedan spy upp maten. Man kan ofta se på tänderna om man är bulimiker då tänderna fräts sönder av magsyran. En ångestladdad sjukdom som ofta är väldigt dyr då det skaffas mycket mat till hetsätningen. Och det är inte så att det alltid är god mat som förtärs utan det kan ibland handla om att hetsäta smörpaket, ketchup osv.
Ortorexi: När försök till att vara nyttig går för långt. Att vara hälsosam blir som en tvångsmässig handling. Kan ofta kännas igen på överdriven träning.
Atypisk ätstörning (UNS): Står för utan närmare specifikation. Sjukdomen kan vara en blandning av två eller flera ätstörningar.
Som anhörig ska man uppmärksamma tecknen som kan uppkomma. Att personen beter sig annorlunda kan vara en varningsklocka. Någon med ÄS kommer inte kunna ta sig ur sjukdomen utan hjälp och stöd. Det är svårt att ge tips till anhöriga känner jag. När jag själv var som mest inne i min sjukdom kunde ingen göra rätt. Sa de något negativt såg jag det som en bekräftelse på det jag redan "visste" om mig själv. Sa det något positivt lyckades jag alltid vända på det så att det blev till något som stärkte min redan negativa bild av mig själv. Jag responderade också otroligt dåligt på tvång. Det var många som rent handgripligt försökte tvinga i mig mat - vilket inte resulterade till något förutom att relationen till den människan förstördes helt. Det krävs inte mycket för att man i den situationen ska börja se sin omgivning som förrädare och fiender. Det absolut viktigaste rådet jag kan ge er som vill hjälpa era nära och kära det är att älska de villkorslöst! För det är i denna situation som det verkligen behövs. Att ni bara finns där. Det kommer ge mest i längden. Och att ni bara finns där innebär naturligtvis inte att ni ska tillåta henne/honom att spela "mind tricks" med er. Ni får inte bli medberoende i denna sjukdom. Det är viktigt att ni är medvetna om att individen inte ÄR sin sjukdom. För ofta förknippar dem som har en ÄS sig med sjukdomen. Det blir en del av dem om inte distinktionen görs. Och som sagt: Köpslå aldrig med sjukdomen. Tillåt inte personen att gå och träna om den bara äter upp det och det. Eller tillåt inte personen att väga sig. Måste vägning ske för att kontrollera att situationen inte förvärras så hindra om möjligt personen från att få veta sin vikt. Älska personen, hata sjukdomen - var noga med att visa vilken som är vilken. Sök professionell hjälp.
Här är några ni kan kontakta:
http://www.abkontakt.se/
http://www.capioanorexicenter.com/
När jag fick min ätstörning visste jag inte ens om att sjukdomen existerade. Det var faktiskt först när jag redan hade börjat att tillfriskna som jag ramlade över begreppet. Fortfarande idag är samhället dåligt på att informera om ätstörningar (ÄS). Det har dock blivit en förbättring med mer litteratur och fler dokumentärer på tv. Tips på en bra dokumentär är "Starving for perfection" (THS INV). Fokus har även flyttats en aning från medias påverkning. Jag tycker att det är positivt, för även om media kan vara en bidragande faktor så är den i många fall inte den utlösande (enligt mina egna erfarenheter) även om det säkert kan vara så för vissa. Ofta bottnar det i något annat.
Det finns många olika typer av ÄS. I grunden såsom hur tankesättet, känslorna och självkänslan är så är de väldigt lika varandra. De kan dock ta sig lite olika former och vissa är svårare att upptäcka än andra. ÄS är alltid ohälsosamt och leder i många fall till död. Jag nämnar bara några av de lite hastigt (det är mycket mer komplicerat än vad jag nämner här) och det är viktigt att komma ihåg att beteendemönstret kan skiljas åt inom en och samma ÄS (exempel så kan man vara överempatisk eller till synes ha avsaknad på empati osv.)
Den jag personligen har mest erfarenhet av är anorexia. Vilket i princip går ut på självsvält och att man således gör sitt bästa för att undvika att äta.
Bulimi: Ofta svårare att upptäcka eftersom det inte syns lika tydligt på kroppen som hos någon som har anorexi. Handlar om hetsätning och att sedan spy upp maten. Man kan ofta se på tänderna om man är bulimiker då tänderna fräts sönder av magsyran. En ångestladdad sjukdom som ofta är väldigt dyr då det skaffas mycket mat till hetsätningen. Och det är inte så att det alltid är god mat som förtärs utan det kan ibland handla om att hetsäta smörpaket, ketchup osv.
Ortorexi: När försök till att vara nyttig går för långt. Att vara hälsosam blir som en tvångsmässig handling. Kan ofta kännas igen på överdriven träning.
Atypisk ätstörning (UNS): Står för utan närmare specifikation. Sjukdomen kan vara en blandning av två eller flera ätstörningar.
Som anhörig ska man uppmärksamma tecknen som kan uppkomma. Att personen beter sig annorlunda kan vara en varningsklocka. Någon med ÄS kommer inte kunna ta sig ur sjukdomen utan hjälp och stöd. Det är svårt att ge tips till anhöriga känner jag. När jag själv var som mest inne i min sjukdom kunde ingen göra rätt. Sa de något negativt såg jag det som en bekräftelse på det jag redan "visste" om mig själv. Sa det något positivt lyckades jag alltid vända på det så att det blev till något som stärkte min redan negativa bild av mig själv. Jag responderade också otroligt dåligt på tvång. Det var många som rent handgripligt försökte tvinga i mig mat - vilket inte resulterade till något förutom att relationen till den människan förstördes helt. Det krävs inte mycket för att man i den situationen ska börja se sin omgivning som förrädare och fiender. Det absolut viktigaste rådet jag kan ge er som vill hjälpa era nära och kära det är att älska de villkorslöst! För det är i denna situation som det verkligen behövs. Att ni bara finns där. Det kommer ge mest i längden. Och att ni bara finns där innebär naturligtvis inte att ni ska tillåta henne/honom att spela "mind tricks" med er. Ni får inte bli medberoende i denna sjukdom. Det är viktigt att ni är medvetna om att individen inte ÄR sin sjukdom. För ofta förknippar dem som har en ÄS sig med sjukdomen. Det blir en del av dem om inte distinktionen görs. Och som sagt: Köpslå aldrig med sjukdomen. Tillåt inte personen att gå och träna om den bara äter upp det och det. Eller tillåt inte personen att väga sig. Måste vägning ske för att kontrollera att situationen inte förvärras så hindra om möjligt personen från att få veta sin vikt. Älska personen, hata sjukdomen - var noga med att visa vilken som är vilken. Sök professionell hjälp.
Här är några ni kan kontakta:
http://www.abkontakt.se/
http://www.capioanorexicenter.com/
- Anorexi/Bulimi-kontakt 08/ 20 72 14
- OA, anonyma matmissbrukare 08/ 618 79 10
- Riksförbundet anorexi och bulimi 031/ 13 39 53
