Dagens rubrik är ett citat från en av läsarna till denna blogg. Det citatet fånger så mycket av den ambivalenta (splittrade, tvådelade) relationen till mat. Det är också detta som verkligen bygger upp samt etablerar ångesten till mat. Det som laddar oss med illamående mot vårt eget jag för att vi inte kan kontrollera oss eller för att vi aldrig kan kontrollera oss tillräckligt.

Den här ångesten som många av oss känner för mat är ihärdig. Ofta av den självklara anledningen att mat faktiskt är en sådan viktigt grundsten i vårt liv. Hur mycket vi än anstränger oss för att må bättre så möter vi oftast maten på en daglig basis. Faktum är att vi behöver den för att överleva. Även om vi känner att vi besudlar kroppen genom att förtära föda så tillför vi egentligen kroppen byggnadsstenar. Men vi känner oss bättre, renare, starkare, lite bättre än alla andra om vi bara klarar av att inte äta. Känslan av oövervinnerlighet som håller i sig ett litet tag. Men det är verkligen en betoning på lite. Hur "bra" vi i våra "ätstörningstankar" än gör ifrån oss så kommer det aldrig vara tillräckligt bra för Ana eller Mia eller vad som nu följer oss i vår vardag. Sjukdomen, den där andra som på något sätt tagit boning inom oss, tänker inte ge sig. Den vill inte att vi ska överleva - trots alla löften.

Vi skaffar oss ett mönster, ett sätt, något som vi är vana vid. Fast att vi är livrädda varenda sekund av våra liv så finner vi möjlighet till liv bortom Ana ännu mer skrämmande! Vi har funnit en trygghet i vårt beteende, i vår rädsla. Det är det här vi kan. Inte kan vi väl lämna detta? Vem är jag utan Ana (eller Mia, eller ngt annat liknande).

Hur skrämmade dessa frågor än är så är det dessa som är det intressanta. Det är dessa frågorna som faktiskt gör det värt att leva! Vem är jag? Den existentiella fråga som har funnits så länge människan har funnits. Frågan skrämmer oss alla. Men det bästa är faktiskt att vi varje dag ska få leta efter svaret. För vi människor lever i förändringen. Vi är förändringen.

Många av oss vet inte varför vi fick vår ångest för mat. Det enda vi vet är att det antagligen är en ångest som vi har fört över från något annat ohanterligt och projicerat på något mer lättkontrollerat - som till exempel mat. Vissa av oss lyckas kämpa oss ut från sjukdomen, andra är på väg att komma ifrån sjukdomen utan att veta hur det har gått till. Oavsett om början till förändring varit medveten eller omedveten så är den mycket skrämmande. Det är något vi inte är vana vid, något otryggt. När jag själv började min snåriga väg ut från Ana-labyrinten ville jag hellre dö. Något hade hänt. Det fanns tillfällen som jag vräkte i mig av all den olovliga maten som fanns runtomkring mig. Jag hetsåt. Jag hetsåt och grät samtidigt och kunde inte andas tills jag kände att jag ville spy. Men jag kunde inte. Antagligen var en del av min räddning att jag inte utvecklade den formen av kompensatoriskt beteende. Tro det eller ej. Men hetsätning är något som faktiskt är normalt förekommande strax före ett tillfrisknande. Kroppen skriker efter mat hela tiden då den faktiskt har levt på svältnivå. Den försöker rädda sig själv. En skrämmande och förvirrande tid som går emot allt det man har tvingat på sig själv så länge.

Hitta någon att tala med om dessa känslor som uppkommer kring dessa situationerna. Att dränka ångesten i mat är naturligtvis inte en lösning i sig. Ett tips kan vara att man efter eller innan hetsätningstillfället skriver ner vad för typer av känslor, tankar eller händelser som kan ha triggat ångesten. Efter ett tag kanske man hittar ett mönster i det hela. Då finns det kanske något att ta på, en utgångspunkt och då kan man börja arbeta med sig själv.


Hoppas att detta halvt förvirrade blogginlägg kan fungera som stöd till någon där ute.
Ta hand om dig!