Som ni märker håller sidan på att förändra utseende. Dock är den inte riktigt helt färdig än. Tyckte att det var på tiden att sidan fick ett lite mer personligt utseende istället för de färdiga mallarna blogg.se har att erbjuda. Det är min älskade syster som har hjälpt mig med det tekniska :) Tack syster yster!

Hoppas att ni ska gilla bloggens nya utseende.

Att tala om ätstörningar har jag inget problem med. Inte att prata om mitt förflutna heller. Men när det kommer till den här bloggen är jag tystare. Jag oroar mig för hur mina ord kommer att tolkas. Det är så enormt viktigt att våga tala om ätstörningar både för att hindra utvecklingen av ÄS samt att stödja personer som lider av sjukdomen. Ibland vill man bara gå in på djupet och skildra känslor och tankar som färgas av sjukdomen - men jag vågar inte riktigt. Jag är rädd för att det ska kunna tjäna som inspiration istället för insikt bland utomstående. Visst vill jag prata om alla lögner och knep som jag har haft för mig. Jag skulle vilja just för att kanske någon annan skulle kunna snappa upp det hos någon annan och uppmärksamma att det är fel. Dock tror jag att den här bloggen får klara sig utan den typen av ämnen. Den här bloggen ska fungera som ett stöd, inte ge inspiration och näring till ÄS. Detta är en NO proana. Den kommer aldrig att innehålla någon thinspiration och den kommer aldrig att ge tips på hur man är "sin" ÄS "trogen".

Det är viktigt att tala öppet om ÄS för i tystnad och ensamhet så tillåter vi sjukdomen att härja fritt, att klassificeras som något tabubelagt. Och det är inte den rätta vägen heller. Som med så mycket annat så handlar det nog slutligen om balans.

Kan man bli frisk från en ätstörning utan att faktiskt vilja det? Vad som är det sanna svaret på den här frågan vet jag inte. Jag kan bara försöka komma fram till vad min åsikt är. Känns som en fråga man kan diskutera väldigt länge. Viljan är något som klassificieras som den mentala kapaciteten som gör att man utövar medveten kontroll över sina tankar och handlingar. Vilja i sig handlar således om att göra något medvetet. Är det möjligt att bli fri från en ätstörning på en omedveten nivå eller kanske till och med genom tvång?

Personligen känner jag att det optimala är om viljan finns där. Jag tror att viljan kan vara en av de starkaste krafter som finns. Men sedan frågar jag mig själv om det verkligen finns någon människa med en ätstörning som inte befinner sig i delvis splittring - den här dualismen mellan att vilja bli fri men samtidigt inte och kanske även att inte ens våga. Den här känslan av att man inte vill dö, man vill bara upphöra att existera. Men om det finns någon därute som aldrig har känt den splittringen så hör gärna av er. Vore intressant att veta.

När jag själv kom ur det hela var det mycket som hängde på viljan. Jag var livrädd att lämna Ana eftersom det var det enda jag kände till. Samtidigt insåg jag dock att jag inte kunde fortsätta som jag gjorde utan att gå under. Jag började försöka få fram en bild av hur jag skulle vilja att mitt liv såg ut (den biten var svår - ett liv utan Ana... Hur svårt kan inte det vara att föreställa sig?). Detta var en process som tog lång tid, mycket dagboksskrivande och långa listor med delmål. Tillslut fick jag mig en bild av det och försökte komma fram till vad jag måste göra för att nå målen. Om inte viljan hade funnits där hade jag nog inte klarat det. För de sakerna jag var tvungen att göra krävde mycket av mig... De krävde att jag både fick gå tillbaka och möta mitt förflutna och genom det så småningom erkänna en möjlig framtid. Men det är ännu en sak. Vilja hör för mig ihop med att kunna välja. Och när man är som djupast i en sjukdom så ser man ofta inte att det existerar några valmöjligheter. Och om man ändå inte kan välja - varför vilja?

Om man står där utan viljan att förändras... Naturligtvis blir det svårt att ta sig ur något då. Man kämpar istället för att stanna kvar i sitt destruktiva beteende (men som man själv för tillfället tycker är precis vad man förtjänar). Detta betyder inte att det inte finns möjlighet att förändras, men yttre påverkan är en viktig faktor i det hela. Även tvångsvård kan vara ett alternativ om det kan hjälpa en att tillslut se valmöjligheterna och således att man kan finna styrka och att vilja bli fri.

Kan man bli fri omedvetet? Utan något aktivt val? Det bara "råkar" hända på grund av en massa yttre sammanfallande faktorer? Det låter osannolikt. Men många av oss "faller in" i en ätstörningsproblematik utan att riktigt märka när det hände. Kanske kan man falla ut?

Så, tror jag att det går att bli frisk utan viljan? Nej, det tror jag inte. Men jag tror på möjligheten att få viljan att växa fram eller förändras.

Vad är din åsikt? Kan man bli frisk utan att vilja det?

Tänkte här nu när jag har varit borta från bloggandet ett tag att ni kanske ville hjälpa mig komma igång lite? Har ni några tankar, funderingar eller frågor på någonting som rör ätstörningar i vid bemärkelse? Hör av er via mail eller i kommentatorfältet så lovar jag att göra mitt bästa för att lyfta fram era frågor och svara på dem i blogginlägg (kan naturligtvis svara på dem personligt också om ni hellre vill det ):) Jag kommer tillbaka torsdag kväll!

Ta hand om er så hörs vi!

Förlåt för att jag har varit borta så länge. Har haft intensiva tentaveckor ett tag och suttit så insnöad på det så att allting annat har kommit i kläm. Sista tentan är nu på torsdag så efter det kommer jag förhoppningsvis att vara mer lättillgänglig. Jag vill bara titta förbi här lite hastigt. Säga hej. Och säga tack. Ni är verkligen fantastiska! :) Jag blir så imponerad av alla er där ute som kämpar på varje dag och som försöker att ta er ur vilken problematik ni än befinner er i. Ni är så himla starka. Fortsätt kämpa mot ÄS!