Inlägget "När kroppen mår bra" kan vara svårt att ta till sig för de flesta som läser min blogg. Många kan antagligen inte ens föreställa sig att de själva någonsin skulle kunna befinna sig på den balanserade nivån. Som sagt så är jag ett levande bevis på att möjligheten finns.  Dock är det fortfarande ett faktum att det är svårt för många att kunna lyssna på sin kropp. Inte bara för att man inte kan tolka signalerna som kroppen sänder ut, utan även för att kroppen ibland inte fungerar riktigt som den ska.

Det är väldigt olika. Vissa får det efter en lång tid av självsvält, andra får det snabbt, andra händer det inte alls. Det jag framför allt talar om just nu är bristen på hungerskänslor. Så hade jag det i flera år och naturligtvis tyckte jag att det var hur bra som helst. Jag saknade hungerskänslor under en sådan lång period att jag inte ens kunde komma ihåg någon gång jag var hungrig. När folk runt omkring mig gick med kurrande magar, ett ilsket humör eller var trötta och hängiga för att det var 4-5h sedan de åt så var jag mig fortfarande (veterligen) opåverkad. Jag kunde inte relatera det minsta till deras känsla av hunger. Vissa kommer aldrig att tappa sina hungerskänslor. Var glad för det. Aptiten kan man tappa och det kanske är så det börjar. Men man måste vara vaksam. Förlorar man sina hungerskänslor är det ett av många tecken på att kroppen har tagit skada. Jag vet att de flesta av er ser/skulle se det som en bonus, men det är det inte. Det dröjde fortfarande några år efter mitt fysiska tillfrisknande innan jag fick tillbaka mina hungerskänslor. Poängen är att man måste lura sig själv, tvinga i sig mat på fast tider (trots att man inte är hungrig) bara för att man ska bli en väl fungerande människa igen. Jag vet. Maten kan vara läskig, äcklig, smutsig. Men egentligen är den hur god, underbar och nyttig som helst!

Ibland har jag varit så "dum" (vet inte riktigt om det är medvetet eller omedvetet) efter mitt fysiska tillfrisknande att jag har fått för mig att jag borde nog gå ner i vikt. Detta har resulterat i försök till bantning. Det går någon vecka och allt är frid och fröjd. Men sedan upptäcker jag hur det blir svårare att följa bantningskuren. Inte att jag äter för mycket, utan det att jag helt plötsligt inte kan äta det jag har satt upp att äta. Så snabbt gick det att vara tillbaka! Hungerskänslorna var redan borta fast att det tog så lång tid att få de tillbaka! Tidigare såg jag det som sagt bara som något positivt och det tror jag är väldigt lätt att man gör. Men denna gången visste jag bättre. Även om det tidigare varit något som jag personligen tolkat som positivt så visste jag att bristen på hungerskänslor var ett tecken på att det var något fel i min kropp. I det långa loppet visste jag att det skulle resultera i att jag skulle må dåligt i mig själv, min självkänsla och allting. När man är i ett sådant läge måste man äta sig ur det. Gärna kanske lägga in lite mer fett och socker i kosten bara för att locka fram sötsuget.

Jag vet att detta inlägget kan låta galet för er. Men det är faktiskt riktigt vettigt. Och en dag kommer ni förhoppningsvis se det också.

Mina tankar går ut till er alla som kämpar mot sjukdomen varje dag! <3

När kroppen mår bra, mår DU bra. Jag vet att det är svårt att tro på. Själv trodde jag aldrig att ett hälsosamt leverne skulle få mig att må bättre angående min personlighet eller att känna mig mer säker i mig själv. Men jag är verkligen ett levande bevis på hur sant det är. Det är dock viktigt att komma ihåg att man inte går från ett negativt beteende till ett annat. För det finns faktiskt sådant som "för hälsosam". Då går det nästan alltid över till något ohälsosamt i alla fall. Det är detta som är det svåra. Speciellt om man lever med en matproblematik eller om man precis har börjat reda ut den. Man måste på något sätt hitta balansen. De flesta människor kämpar hela livet med att hålla en balans. Det är inte bara vi med matproblematik som tycker att det är svårt. Kanske är det en liten tröst att veta att det är ett vanligt bekymmer.

Att leva hälsosamt på den nivån så att både kroppen och du själv mår bra är viktigt. Det bästa man kan göra för sin kropp är att mer eller mindre följa tallriksmodellen och inte utesluta några av näringsämnena. Det finns ju en hel del bantningsidéer som baserar sig på att utesluta ett näringsämne, men detta är således ingenting som bör rekommenderas då det rent av kan vara farligt. Att äta en stor frukost (till alla er som har svårt att äta frukost kan dela upp den på två omgångar - börja med kanske lite yoghurt och ta med en frukt eller macka till senare tillfälle), gärna så att det motsvarar ca 25% av ditt dagliga intag. Ät sedan ytterligare 2-4 mål den dagen. Uteslut inga mål! Träna regelbundet - men hälsosamt. Varierad träning (15 min om dagen räcker) eller två till tre gånger i veckan (lite längre pass). Variera även kosten. Var kreativ. Och unna dig gärna kakor, godis, glass eller vad du än kan tänkas vara sugen på. Kroppen mår bra av att få i sig en godbit då och då. Lär dig oxå att lyssna på din kropp och var inte för hård mot den. Har du haft en stressig dag förtjänar du verkligen lite egen tid, att vila eller roa dig med annat som du tycker är underhållande.

Detta var lite allmänna råd. Väldigt allmänna då tipsen antaligen inte hjälper er med en problematisk relation till mat och träning riktigt än. Men det kan vara bra att ha de i bakhuvudet. Nästa gång jag ger tips ska jag försöka vara mer inriktade på detaljerna i att arbeta sig ur en ätstörning. För att lyckas med det är det verkligen baby steps som gäller.

Eftersom det ibland är svårare och ibland lättare att skriva så blir det lite ojämnt i bloggandet. Detta är inte till fördel för vare sig mig eller er läsare. Funderar nu på om jag ska skriva bloggen med ett tema per dag? Låter det intressant? Fundrar på om jag ska ha en kategori liknande den idag som kan handla om

* tips eller olika delmål man kan använda sig av för att ta kontroll över sitt liv.

* Ett annat tema kan vara att jag tar upp lite minnen från hur jag upplevde sjukdomen och också vad jag reagerar på idag.

* Sedan en liten friare del där jag kan skriva om tankar och mina egna personliga åsikter. Kan även lägga in sådant som frågestunder.

* Delar som rör information om ätstörningar, men även sådant som näringslära och dylikt.

* Tips till anhöriga.

* Och sedan även lite tips på litteratur, filmer, musik som jag snubblar över som rör ämnet ätstörning eller destruktivt beteende.


Vad tycker ni? Har ni några önskemål på något tema som jag borde fokusera extra mycket på minst en gång i veckan? Kom gärna med synpunkter!

Det är väldigt roligt att se att det redan är så många som har vågat att skriva mail :) Det finns dock en sak som jag har fått många frågor om och som jag tycker är väsentligt att reda ut på en gång - frågor om vikt. Lika bra att jag gör klart det en gång för alla. Nej, jag kommer aldrig berätta vad jag väger eller vad jag har vägt som minst. Anledningen till att jag vägrar är egentligen självklar. Besattheten över siffrorna på vågen. Hur de kan komma att betyda så mycket. Hur man söker efter en referenspunkt, något/någon att jämföra sig med. Jag vägrar uppmuntra till maktspelet som sker mellan individen och de siffrorna. Jag stödjer det inte alls! Däremot skulle jag vilja utmana er som läser denna bloggen. Jag har nu inte vägt mig själv på över tre månader. För några år sedan vägde jag mig flera gånger om dagen och varje gram innebar nästan alltid en panikkänsla.

Vågar du att utmana dig själv idag? Vägra att väga dig själv idag. Prova. Bara en enda dag att släppa siffrorna.
Jag vet att du kan klara det! :) Hör av dig och berätta hur det gick och vilka känslor du har kring det hela.

Det var ett tag sedan jag skrev här senast. Jag ber om ursäkt för det. Antagligen så har ingen märkt att jag har varit borta, men ändå... Har av personliga anledningar inte haft möjlighet att skriva.

Var det någon annan som såg den dokumentären nyss om flickan som vid åtta års ålder fastnade i anorexia? Jag blev rätt chockad. Jag har en vän till familjen som, när hon var tio, började prata om att hon borde banta. Då kramade jag om hennes späda kropp och kände mig alldeles uppgiven. Hur långt ner i åldrarna måste människor lära sig att hantera det mörker som kommer med Ana och andra ätstörningar? Är ingenting heligt? Min ätstörning började när jag var 13. Jag var fortfarande för ung för att förstå vad som hände. Att yngre barn ska vara med om detta gör mig rädd. Jag började gråta redan i början av dokumentären... En slags panik-känsla av att jag inte skulle överleva om jag i framtiden skulle få ett barn som hamnade i klorna på en så kraftfull sjukdom. Hur kan man hantera det som mamma? Kommer mitt beteende vara till skada för mitt framtida barn och leda till att att hon/han "smittas" av sin miljö, eller sitter sjukdomen gömd i mina gener? Min mamma hanterade inte min sjukdom bra. Hon upptäckte det inte (i alla fall inte som jag fick veta) förrän jag redan var två år in i sjukdomen. Då fick jag en utskällning för att jag fick henne att framstå som en dålig mamma. Jag har i många år efter det hyst agg mot henne då jag fann hennes beteende oförlåtligt. Nu på senare tid ser jag det inte på samma sätt. Naturligtvis var det ett felaktigt tillvägagångssätt. Naturligtvis var det varken rätt eller kärleksfullt. Men nog var det väl trots allt en mänsklig reaktion? Visst borde man som mamma bli rädd, hamna i chock och, som brukligt när man hamnar i chock, säga eller bete sig på ett sätt som inte överenstämmer med det beteende som situationen efterlyser? Hur relationen med ens föräldrar eller familj än ser ut så måste vi acceptera att de är människor. De kan göra fel. Vi önskar att de inte gjorde det. Att de var perfekta. Men vem är det?