Hittade den information på http://www.abkontakt.se/ Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt.


Måndagen den 22e februari "Det går att bli fri från en ätstörning".
Klockan 18:00 - 19:30 hålls det en föreläsning om hur det går att bli fri från en ätstörning. Det ges både information och egna berättelser om tillfrisknande.
Föreläsningen är på Stadsbiblioteket, Götaplatsen/Poseidon Göteborg. Fri entré.

Dagens rubrik är ett citat från en av läsarna till denna blogg. Det citatet fånger så mycket av den ambivalenta (splittrade, tvådelade) relationen till mat. Det är också detta som verkligen bygger upp samt etablerar ångesten till mat. Det som laddar oss med illamående mot vårt eget jag för att vi inte kan kontrollera oss eller för att vi aldrig kan kontrollera oss tillräckligt.

Den här ångesten som många av oss känner för mat är ihärdig. Ofta av den självklara anledningen att mat faktiskt är en sådan viktigt grundsten i vårt liv. Hur mycket vi än anstränger oss för att må bättre så möter vi oftast maten på en daglig basis. Faktum är att vi behöver den för att överleva. Även om vi känner att vi besudlar kroppen genom att förtära föda så tillför vi egentligen kroppen byggnadsstenar. Men vi känner oss bättre, renare, starkare, lite bättre än alla andra om vi bara klarar av att inte äta. Känslan av oövervinnerlighet som håller i sig ett litet tag. Men det är verkligen en betoning på lite. Hur "bra" vi i våra "ätstörningstankar" än gör ifrån oss så kommer det aldrig vara tillräckligt bra för Ana eller Mia eller vad som nu följer oss i vår vardag. Sjukdomen, den där andra som på något sätt tagit boning inom oss, tänker inte ge sig. Den vill inte att vi ska överleva - trots alla löften.

Vi skaffar oss ett mönster, ett sätt, något som vi är vana vid. Fast att vi är livrädda varenda sekund av våra liv så finner vi möjlighet till liv bortom Ana ännu mer skrämmande! Vi har funnit en trygghet i vårt beteende, i vår rädsla. Det är det här vi kan. Inte kan vi väl lämna detta? Vem är jag utan Ana (eller Mia, eller ngt annat liknande).

Hur skrämmade dessa frågor än är så är det dessa som är det intressanta. Det är dessa frågorna som faktiskt gör det värt att leva! Vem är jag? Den existentiella fråga som har funnits så länge människan har funnits. Frågan skrämmer oss alla. Men det bästa är faktiskt att vi varje dag ska få leta efter svaret. För vi människor lever i förändringen. Vi är förändringen.

Många av oss vet inte varför vi fick vår ångest för mat. Det enda vi vet är att det antagligen är en ångest som vi har fört över från något annat ohanterligt och projicerat på något mer lättkontrollerat - som till exempel mat. Vissa av oss lyckas kämpa oss ut från sjukdomen, andra är på väg att komma ifrån sjukdomen utan att veta hur det har gått till. Oavsett om början till förändring varit medveten eller omedveten så är den mycket skrämmande. Det är något vi inte är vana vid, något otryggt. När jag själv började min snåriga väg ut från Ana-labyrinten ville jag hellre dö. Något hade hänt. Det fanns tillfällen som jag vräkte i mig av all den olovliga maten som fanns runtomkring mig. Jag hetsåt. Jag hetsåt och grät samtidigt och kunde inte andas tills jag kände att jag ville spy. Men jag kunde inte. Antagligen var en del av min räddning att jag inte utvecklade den formen av kompensatoriskt beteende. Tro det eller ej. Men hetsätning är något som faktiskt är normalt förekommande strax före ett tillfrisknande. Kroppen skriker efter mat hela tiden då den faktiskt har levt på svältnivå. Den försöker rädda sig själv. En skrämmande och förvirrande tid som går emot allt det man har tvingat på sig själv så länge.

Hitta någon att tala med om dessa känslor som uppkommer kring dessa situationerna. Att dränka ångesten i mat är naturligtvis inte en lösning i sig. Ett tips kan vara att man efter eller innan hetsätningstillfället skriver ner vad för typer av känslor, tankar eller händelser som kan ha triggat ångesten. Efter ett tag kanske man hittar ett mönster i det hela. Då finns det kanske något att ta på, en utgångspunkt och då kan man börja arbeta med sig själv.


Hoppas att detta halvt förvirrade blogginlägg kan fungera som stöd till någon där ute.
Ta hand om dig!

Tänkte att jag skulle tipsa lite här på bloggen om en filmvisning som ska hållas den 20e januari. Den hålls dock i Stockholm. Det är den prisbelönta filmen "Dom fattar ingenting" som handlar om en flicka med bulimi. Jag har själv inte sett den, men har hört att den ska vara riktigt bra.

Det står på abkontakt.se hemsida att det efter filmvisningen kommer att finnas tillfälle att ställa frågor.

Ni som är familj & vänner till någon med ätstörning står inte i en lätt position. Det mest skrämmande är att det faktiskt är en rätt stor risk att man känner någon som lider av en ätstörning. Hur många det egentligen finns är oklart. Enligt föreningen anorexi/bulimi kontakt uppgår siffran till 300 000 personer som lider av en allvarlig ätstörning. Det går dock att anta att mörkertalet är stort då det är en sjukdom som gärna gömmer sig så gott det går. Man kan utgå ifrån att det bara är cirka 10 % av alla med ätstörning som får en diagnos och behandling (web4health.info).

När jag fick min ätstörning visste jag inte ens om att sjukdomen existerade. Det var faktiskt först när jag redan hade börjat att tillfriskna som jag ramlade över begreppet. Fortfarande idag är samhället dåligt på att informera om ätstörningar (ÄS). Det har dock blivit en förbättring med mer litteratur och fler dokumentärer på tv. Tips på en bra dokumentär är "Starving for perfection" (THS INV). Fokus har även flyttats en aning från medias påverkning. Jag tycker att det är positivt, för även om media kan vara en bidragande faktor så är den i många fall inte den utlösande (enligt mina egna erfarenheter) även om det säkert kan vara så för vissa. Ofta bottnar det i något annat.

Det finns många olika typer av ÄS. I grunden såsom hur tankesättet, känslorna och självkänslan är så är de väldigt lika varandra. De kan dock ta sig lite olika former och vissa är svårare att upptäcka än andra.  ÄS är alltid ohälsosamt och leder i många fall till död. Jag nämnar bara några av de lite hastigt  (det är mycket mer komplicerat än vad jag nämner här) och det är viktigt att komma ihåg att beteendemönstret kan skiljas åt inom en och samma ÄS (exempel så kan man vara överempatisk eller till synes ha avsaknad på empati osv.)

Den jag personligen har mest erfarenhet av är anorexia. Vilket i princip går ut på självsvält och att man således gör sitt bästa för att undvika att äta.

Bulimi: Ofta svårare att upptäcka eftersom det inte syns lika tydligt på kroppen som hos någon som har anorexi. Handlar om hetsätning och att sedan spy upp maten. Man kan ofta se på tänderna om man är bulimiker då tänderna fräts sönder av magsyran. En ångestladdad sjukdom som ofta är väldigt dyr då det skaffas mycket mat  till hetsätningen. Och det är inte så att det alltid är god mat som förtärs utan det kan ibland handla om att hetsäta smörpaket, ketchup osv.

Ortorexi: När försök till att vara nyttig går för långt. Att vara hälsosam blir som en tvångsmässig handling. Kan ofta kännas igen på överdriven träning.

Atypisk ätstörning (UNS): Står för utan närmare specifikation. Sjukdomen kan vara en blandning av två eller flera ätstörningar.


Som anhörig ska man uppmärksamma tecknen som kan uppkomma. Att personen beter sig annorlunda kan vara en varningsklocka. Någon med ÄS kommer inte kunna ta sig ur sjukdomen utan hjälp och stöd. Det är svårt att ge tips till anhöriga känner jag. När jag själv var som mest inne i min sjukdom kunde ingen göra rätt. Sa de något negativt såg jag det som en bekräftelse på det jag redan "visste" om mig själv. Sa det något positivt lyckades jag alltid vända på det så att det blev till något som stärkte min redan negativa bild av mig själv. Jag responderade också otroligt dåligt på tvång. Det var många som rent handgripligt försökte tvinga i mig mat - vilket inte resulterade till något förutom att relationen till den människan förstördes helt. Det krävs inte mycket för att man i den situationen ska börja se sin omgivning som förrädare och fiender. Det absolut viktigaste rådet jag kan ge er som vill hjälpa era nära och kära det är att älska de villkorslöst! För det är i denna situation som det verkligen behövs. Att ni bara finns där. Det kommer ge mest i längden. Och att ni bara finns där innebär naturligtvis inte att ni ska tillåta henne/honom att spela "mind tricks" med er. Ni får inte bli medberoende i denna sjukdom. Det är viktigt att ni är medvetna om att individen inte ÄR sin sjukdom. För ofta förknippar dem som har en ÄS sig med sjukdomen. Det blir en del av dem om inte distinktionen görs. Och som sagt: Köpslå aldrig med sjukdomen. Tillåt inte personen att gå och träna om den bara äter upp det och det. Eller tillåt inte personen att väga sig. Måste vägning ske för att kontrollera att situationen inte förvärras så hindra om möjligt personen från att få veta sin vikt. Älska personen, hata sjukdomen - var noga med att visa vilken som är vilken. Sök professionell hjälp.

Här är några ni kan kontakta:

http://www.abkontakt.se/
http://www.capioanorexicenter.com/

- Anorexi/Bulimi-kontakt 08/ 20 72 14

- OA, anonyma matmissbrukare 08/ 618 79 10

- Riksförbundet anorexi och bulimi 031/ 13 39 53

Ja, nu har snart första dagen av 2010 passerat. Ett helt nytt år då möjligheterna av förändring har sin "klimax". Det är i alla fall så de flesta väljer att se på det hela. Det är därför alla nyårslöften ges för att kanske rätt snabbt brytas. Jag är inte emot den typen av löften. Det är snarare så att det enda löftet jag tycker är värt att försöka hålla är att "jag ska försöka få ut det bästa möjliga från varje dag som kommer". För visst handlar det egentligen inte om att det är ett nytt år som ger oss möjligheten att förnya oss? Det är ju vi själva! Och den makten till förändring finns i varje dag, varje timme, minut eller sekund. När som helst kan vi välja att förändra livet till något mer positivt och ljust. Det är rätt skrämmande att komma till den insikten att man har så mycket makt över sitt eget liv. Dock anser jag det vara något positivt. Först när man inser sin egen makt kan man orka ta sig ur den labyrint av förvirring som ibland skapas hos oss.

Varje dag ska jag försöka göra något nytt i mitt liv. Det behöver inte vara en stor sak. Bara något som bryter mitt vanemönster lite. Jag tror på att det gör att man kan få ett rikare liv. Det kan kanske handla om att måla något, tala med en ny människa, ta egen tid som man kan slappna av på, prova en ny aktivitet eller något annat. Det kan vara att idag väger jag mig inte - jag är bra ändå! Eller att jag faktiskt kan äta den där maten eller godsaken utan att få dåligt samvete. Kanske dröjer det lång tid innan vi klarar av att komma så långt. Men om vi tar en dag i taget, med lite förändring varje dag, så kan vi nå dit.

Jag tror på kraften av förändring. Vad tror du på?