Man är inte sin sjukdom. Tillåt inte dig själv eller någon annan att "sätta en diagnos" på dig. Ibland kan förvirringen ta överhand. Folk missar det väsentliga. Dem missar människan. Och det är alltid en förlust. Det är en förlust för dig som individ, för samhället i stort och för världen. Det är svårt att inte identifiera sig med sin sjukdom - speciellt när människor gör allt för att du ska passa in i deras kognitiva scheman. Kom ihåg vem du är och låt inte diagnosens makt ta överhand och forma dig till någonting du inte är. Du är du. Sjukdomen är ett väsen för sig själv och den kan du bli fri från. Du kan ha en identitet utan sjukdomen.






Ps. Med att inte låta någon sätta en diagnos på dig, menar jag inte att man ska vara rädd för att få professionell hjälp. Jag menar bara att man inte ska låta diagnosen bestämma sin identitet. Ds.

Hittade den information på http://www.abkontakt.se/ Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt.


Söndagen den 21 mars "Barbie och Ken - hälsosamt smala eller sjukligt magra?"
Klockan 13:00-14:30.
Föreläsningen är på Mölndals museum, Kvarnbygatan 12 Göteborg. Fri entré.
Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt i Göteborg berättar om sina erfarenheter och verksamhet.

Som ni märker håller sidan på att förändra utseende. Dock är den inte riktigt helt färdig än. Tyckte att det var på tiden att sidan fick ett lite mer personligt utseende istället för de färdiga mallarna blogg.se har att erbjuda. Det är min älskade syster som har hjälpt mig med det tekniska :) Tack syster yster!

Hoppas att ni ska gilla bloggens nya utseende.

Att tala om ätstörningar har jag inget problem med. Inte att prata om mitt förflutna heller. Men när det kommer till den här bloggen är jag tystare. Jag oroar mig för hur mina ord kommer att tolkas. Det är så enormt viktigt att våga tala om ätstörningar både för att hindra utvecklingen av ÄS samt att stödja personer som lider av sjukdomen. Ibland vill man bara gå in på djupet och skildra känslor och tankar som färgas av sjukdomen - men jag vågar inte riktigt. Jag är rädd för att det ska kunna tjäna som inspiration istället för insikt bland utomstående. Visst vill jag prata om alla lögner och knep som jag har haft för mig. Jag skulle vilja just för att kanske någon annan skulle kunna snappa upp det hos någon annan och uppmärksamma att det är fel. Dock tror jag att den här bloggen får klara sig utan den typen av ämnen. Den här bloggen ska fungera som ett stöd, inte ge inspiration och näring till ÄS. Detta är en NO proana. Den kommer aldrig att innehålla någon thinspiration och den kommer aldrig att ge tips på hur man är "sin" ÄS "trogen".

Det är viktigt att tala öppet om ÄS för i tystnad och ensamhet så tillåter vi sjukdomen att härja fritt, att klassificeras som något tabubelagt. Och det är inte den rätta vägen heller. Som med så mycket annat så handlar det nog slutligen om balans.

Kan man bli frisk från en ätstörning utan att faktiskt vilja det? Vad som är det sanna svaret på den här frågan vet jag inte. Jag kan bara försöka komma fram till vad min åsikt är. Känns som en fråga man kan diskutera väldigt länge. Viljan är något som klassificieras som den mentala kapaciteten som gör att man utövar medveten kontroll över sina tankar och handlingar. Vilja i sig handlar således om att göra något medvetet. Är det möjligt att bli fri från en ätstörning på en omedveten nivå eller kanske till och med genom tvång?

Personligen känner jag att det optimala är om viljan finns där. Jag tror att viljan kan vara en av de starkaste krafter som finns. Men sedan frågar jag mig själv om det verkligen finns någon människa med en ätstörning som inte befinner sig i delvis splittring - den här dualismen mellan att vilja bli fri men samtidigt inte och kanske även att inte ens våga. Den här känslan av att man inte vill dö, man vill bara upphöra att existera. Men om det finns någon därute som aldrig har känt den splittringen så hör gärna av er. Vore intressant att veta.

När jag själv kom ur det hela var det mycket som hängde på viljan. Jag var livrädd att lämna Ana eftersom det var det enda jag kände till. Samtidigt insåg jag dock att jag inte kunde fortsätta som jag gjorde utan att gå under. Jag började försöka få fram en bild av hur jag skulle vilja att mitt liv såg ut (den biten var svår - ett liv utan Ana... Hur svårt kan inte det vara att föreställa sig?). Detta var en process som tog lång tid, mycket dagboksskrivande och långa listor med delmål. Tillslut fick jag mig en bild av det och försökte komma fram till vad jag måste göra för att nå målen. Om inte viljan hade funnits där hade jag nog inte klarat det. För de sakerna jag var tvungen att göra krävde mycket av mig... De krävde att jag både fick gå tillbaka och möta mitt förflutna och genom det så småningom erkänna en möjlig framtid. Men det är ännu en sak. Vilja hör för mig ihop med att kunna välja. Och när man är som djupast i en sjukdom så ser man ofta inte att det existerar några valmöjligheter. Och om man ändå inte kan välja - varför vilja?

Om man står där utan viljan att förändras... Naturligtvis blir det svårt att ta sig ur något då. Man kämpar istället för att stanna kvar i sitt destruktiva beteende (men som man själv för tillfället tycker är precis vad man förtjänar). Detta betyder inte att det inte finns möjlighet att förändras, men yttre påverkan är en viktig faktor i det hela. Även tvångsvård kan vara ett alternativ om det kan hjälpa en att tillslut se valmöjligheterna och således att man kan finna styrka och att vilja bli fri.

Kan man bli fri omedvetet? Utan något aktivt val? Det bara "råkar" hända på grund av en massa yttre sammanfallande faktorer? Det låter osannolikt. Men många av oss "faller in" i en ätstörningsproblematik utan att riktigt märka när det hände. Kanske kan man falla ut?

Så, tror jag att det går att bli frisk utan viljan? Nej, det tror jag inte. Men jag tror på möjligheten att få viljan att växa fram eller förändras.

Vad är din åsikt? Kan man bli frisk utan att vilja det?

Tänkte här nu när jag har varit borta från bloggandet ett tag att ni kanske ville hjälpa mig komma igång lite? Har ni några tankar, funderingar eller frågor på någonting som rör ätstörningar i vid bemärkelse? Hör av er via mail eller i kommentatorfältet så lovar jag att göra mitt bästa för att lyfta fram era frågor och svara på dem i blogginlägg (kan naturligtvis svara på dem personligt också om ni hellre vill det ):) Jag kommer tillbaka torsdag kväll!

Ta hand om er så hörs vi!

Förlåt för att jag har varit borta så länge. Har haft intensiva tentaveckor ett tag och suttit så insnöad på det så att allting annat har kommit i kläm. Sista tentan är nu på torsdag så efter det kommer jag förhoppningsvis att vara mer lättillgänglig. Jag vill bara titta förbi här lite hastigt. Säga hej. Och säga tack. Ni är verkligen fantastiska! :) Jag blir så imponerad av alla er där ute som kämpar på varje dag och som försöker att ta er ur vilken problematik ni än befinner er i. Ni är så himla starka. Fortsätt kämpa mot ÄS!

Hittade den information på http://www.abkontakt.se/ Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt.


Måndagen den 22e februari "Det går att bli fri från en ätstörning".
Klockan 18:00 - 19:30 hålls det en föreläsning om hur det går att bli fri från en ätstörning. Det ges både information och egna berättelser om tillfrisknande.
Föreläsningen är på Stadsbiblioteket, Götaplatsen/Poseidon Göteborg. Fri entré.

Dagens rubrik är ett citat från en av läsarna till denna blogg. Det citatet fånger så mycket av den ambivalenta (splittrade, tvådelade) relationen till mat. Det är också detta som verkligen bygger upp samt etablerar ångesten till mat. Det som laddar oss med illamående mot vårt eget jag för att vi inte kan kontrollera oss eller för att vi aldrig kan kontrollera oss tillräckligt.

Den här ångesten som många av oss känner för mat är ihärdig. Ofta av den självklara anledningen att mat faktiskt är en sådan viktigt grundsten i vårt liv. Hur mycket vi än anstränger oss för att må bättre så möter vi oftast maten på en daglig basis. Faktum är att vi behöver den för att överleva. Även om vi känner att vi besudlar kroppen genom att förtära föda så tillför vi egentligen kroppen byggnadsstenar. Men vi känner oss bättre, renare, starkare, lite bättre än alla andra om vi bara klarar av att inte äta. Känslan av oövervinnerlighet som håller i sig ett litet tag. Men det är verkligen en betoning på lite. Hur "bra" vi i våra "ätstörningstankar" än gör ifrån oss så kommer det aldrig vara tillräckligt bra för Ana eller Mia eller vad som nu följer oss i vår vardag. Sjukdomen, den där andra som på något sätt tagit boning inom oss, tänker inte ge sig. Den vill inte att vi ska överleva - trots alla löften.

Vi skaffar oss ett mönster, ett sätt, något som vi är vana vid. Fast att vi är livrädda varenda sekund av våra liv så finner vi möjlighet till liv bortom Ana ännu mer skrämmande! Vi har funnit en trygghet i vårt beteende, i vår rädsla. Det är det här vi kan. Inte kan vi väl lämna detta? Vem är jag utan Ana (eller Mia, eller ngt annat liknande).

Hur skrämmade dessa frågor än är så är det dessa som är det intressanta. Det är dessa frågorna som faktiskt gör det värt att leva! Vem är jag? Den existentiella fråga som har funnits så länge människan har funnits. Frågan skrämmer oss alla. Men det bästa är faktiskt att vi varje dag ska få leta efter svaret. För vi människor lever i förändringen. Vi är förändringen.

Många av oss vet inte varför vi fick vår ångest för mat. Det enda vi vet är att det antagligen är en ångest som vi har fört över från något annat ohanterligt och projicerat på något mer lättkontrollerat - som till exempel mat. Vissa av oss lyckas kämpa oss ut från sjukdomen, andra är på väg att komma ifrån sjukdomen utan att veta hur det har gått till. Oavsett om början till förändring varit medveten eller omedveten så är den mycket skrämmande. Det är något vi inte är vana vid, något otryggt. När jag själv började min snåriga väg ut från Ana-labyrinten ville jag hellre dö. Något hade hänt. Det fanns tillfällen som jag vräkte i mig av all den olovliga maten som fanns runtomkring mig. Jag hetsåt. Jag hetsåt och grät samtidigt och kunde inte andas tills jag kände att jag ville spy. Men jag kunde inte. Antagligen var en del av min räddning att jag inte utvecklade den formen av kompensatoriskt beteende. Tro det eller ej. Men hetsätning är något som faktiskt är normalt förekommande strax före ett tillfrisknande. Kroppen skriker efter mat hela tiden då den faktiskt har levt på svältnivå. Den försöker rädda sig själv. En skrämmande och förvirrande tid som går emot allt det man har tvingat på sig själv så länge.

Hitta någon att tala med om dessa känslor som uppkommer kring dessa situationerna. Att dränka ångesten i mat är naturligtvis inte en lösning i sig. Ett tips kan vara att man efter eller innan hetsätningstillfället skriver ner vad för typer av känslor, tankar eller händelser som kan ha triggat ångesten. Efter ett tag kanske man hittar ett mönster i det hela. Då finns det kanske något att ta på, en utgångspunkt och då kan man börja arbeta med sig själv.


Hoppas att detta halvt förvirrade blogginlägg kan fungera som stöd till någon där ute.
Ta hand om dig!

Tänkte att jag skulle tipsa lite här på bloggen om en filmvisning som ska hållas den 20e januari. Den hålls dock i Stockholm. Det är den prisbelönta filmen "Dom fattar ingenting" som handlar om en flicka med bulimi. Jag har själv inte sett den, men har hört att den ska vara riktigt bra.

Det står på abkontakt.se hemsida att det efter filmvisningen kommer att finnas tillfälle att ställa frågor.

Ni som är familj & vänner till någon med ätstörning står inte i en lätt position. Det mest skrämmande är att det faktiskt är en rätt stor risk att man känner någon som lider av en ätstörning. Hur många det egentligen finns är oklart. Enligt föreningen anorexi/bulimi kontakt uppgår siffran till 300 000 personer som lider av en allvarlig ätstörning. Det går dock att anta att mörkertalet är stort då det är en sjukdom som gärna gömmer sig så gott det går. Man kan utgå ifrån att det bara är cirka 10 % av alla med ätstörning som får en diagnos och behandling (web4health.info).

När jag fick min ätstörning visste jag inte ens om att sjukdomen existerade. Det var faktiskt först när jag redan hade börjat att tillfriskna som jag ramlade över begreppet. Fortfarande idag är samhället dåligt på att informera om ätstörningar (ÄS). Det har dock blivit en förbättring med mer litteratur och fler dokumentärer på tv. Tips på en bra dokumentär är "Starving for perfection" (THS INV). Fokus har även flyttats en aning från medias påverkning. Jag tycker att det är positivt, för även om media kan vara en bidragande faktor så är den i många fall inte den utlösande (enligt mina egna erfarenheter) även om det säkert kan vara så för vissa. Ofta bottnar det i något annat.

Det finns många olika typer av ÄS. I grunden såsom hur tankesättet, känslorna och självkänslan är så är de väldigt lika varandra. De kan dock ta sig lite olika former och vissa är svårare att upptäcka än andra.  ÄS är alltid ohälsosamt och leder i många fall till död. Jag nämnar bara några av de lite hastigt  (det är mycket mer komplicerat än vad jag nämner här) och det är viktigt att komma ihåg att beteendemönstret kan skiljas åt inom en och samma ÄS (exempel så kan man vara överempatisk eller till synes ha avsaknad på empati osv.)

Den jag personligen har mest erfarenhet av är anorexia. Vilket i princip går ut på självsvält och att man således gör sitt bästa för att undvika att äta.

Bulimi: Ofta svårare att upptäcka eftersom det inte syns lika tydligt på kroppen som hos någon som har anorexi. Handlar om hetsätning och att sedan spy upp maten. Man kan ofta se på tänderna om man är bulimiker då tänderna fräts sönder av magsyran. En ångestladdad sjukdom som ofta är väldigt dyr då det skaffas mycket mat  till hetsätningen. Och det är inte så att det alltid är god mat som förtärs utan det kan ibland handla om att hetsäta smörpaket, ketchup osv.

Ortorexi: När försök till att vara nyttig går för långt. Att vara hälsosam blir som en tvångsmässig handling. Kan ofta kännas igen på överdriven träning.

Atypisk ätstörning (UNS): Står för utan närmare specifikation. Sjukdomen kan vara en blandning av två eller flera ätstörningar.


Som anhörig ska man uppmärksamma tecknen som kan uppkomma. Att personen beter sig annorlunda kan vara en varningsklocka. Någon med ÄS kommer inte kunna ta sig ur sjukdomen utan hjälp och stöd. Det är svårt att ge tips till anhöriga känner jag. När jag själv var som mest inne i min sjukdom kunde ingen göra rätt. Sa de något negativt såg jag det som en bekräftelse på det jag redan "visste" om mig själv. Sa det något positivt lyckades jag alltid vända på det så att det blev till något som stärkte min redan negativa bild av mig själv. Jag responderade också otroligt dåligt på tvång. Det var många som rent handgripligt försökte tvinga i mig mat - vilket inte resulterade till något förutom att relationen till den människan förstördes helt. Det krävs inte mycket för att man i den situationen ska börja se sin omgivning som förrädare och fiender. Det absolut viktigaste rådet jag kan ge er som vill hjälpa era nära och kära det är att älska de villkorslöst! För det är i denna situation som det verkligen behövs. Att ni bara finns där. Det kommer ge mest i längden. Och att ni bara finns där innebär naturligtvis inte att ni ska tillåta henne/honom att spela "mind tricks" med er. Ni får inte bli medberoende i denna sjukdom. Det är viktigt att ni är medvetna om att individen inte ÄR sin sjukdom. För ofta förknippar dem som har en ÄS sig med sjukdomen. Det blir en del av dem om inte distinktionen görs. Och som sagt: Köpslå aldrig med sjukdomen. Tillåt inte personen att gå och träna om den bara äter upp det och det. Eller tillåt inte personen att väga sig. Måste vägning ske för att kontrollera att situationen inte förvärras så hindra om möjligt personen från att få veta sin vikt. Älska personen, hata sjukdomen - var noga med att visa vilken som är vilken. Sök professionell hjälp.

Här är några ni kan kontakta:

http://www.abkontakt.se/
http://www.capioanorexicenter.com/

- Anorexi/Bulimi-kontakt 08/ 20 72 14

- OA, anonyma matmissbrukare 08/ 618 79 10

- Riksförbundet anorexi och bulimi 031/ 13 39 53

Ja, nu har snart första dagen av 2010 passerat. Ett helt nytt år då möjligheterna av förändring har sin "klimax". Det är i alla fall så de flesta väljer att se på det hela. Det är därför alla nyårslöften ges för att kanske rätt snabbt brytas. Jag är inte emot den typen av löften. Det är snarare så att det enda löftet jag tycker är värt att försöka hålla är att "jag ska försöka få ut det bästa möjliga från varje dag som kommer". För visst handlar det egentligen inte om att det är ett nytt år som ger oss möjligheten att förnya oss? Det är ju vi själva! Och den makten till förändring finns i varje dag, varje timme, minut eller sekund. När som helst kan vi välja att förändra livet till något mer positivt och ljust. Det är rätt skrämmande att komma till den insikten att man har så mycket makt över sitt eget liv. Dock anser jag det vara något positivt. Först när man inser sin egen makt kan man orka ta sig ur den labyrint av förvirring som ibland skapas hos oss.

Varje dag ska jag försöka göra något nytt i mitt liv. Det behöver inte vara en stor sak. Bara något som bryter mitt vanemönster lite. Jag tror på att det gör att man kan få ett rikare liv. Det kan kanske handla om att måla något, tala med en ny människa, ta egen tid som man kan slappna av på, prova en ny aktivitet eller något annat. Det kan vara att idag väger jag mig inte - jag är bra ändå! Eller att jag faktiskt kan äta den där maten eller godsaken utan att få dåligt samvete. Kanske dröjer det lång tid innan vi klarar av att komma så långt. Men om vi tar en dag i taget, med lite förändring varje dag, så kan vi nå dit.

Jag tror på kraften av förändring. Vad tror du på?